John Bauer är en svensk konstnär som levde på i slutet av 1800-talet och tidigt 1900-tal.
Han illustrerade boken "Bland tomtar och troll" som är en sagobok som innehåller Sveriges mest kända sagor om skogsväsen.
Bortbytingarna, skriven 1913, är en av sagorna som finns med i "Bland tomtar och troll" och handlar om en trollgumma och en trollgubbe som får syn på den nyfödda prinsessan och bestämmer sig för att röva bort prinsessan och lämna kvar deras egna lilla trollunge i prinsessans vagga. Trollungen växer upp på slottet och prinsessan vid namn Bianca Maria växer upp i den djupaste skog tillsammans med trollgubben och trollgumman.
 |
Prinsessan tillsammans med trollgubben och trollgumman, illustrerat av John Bauer. |
Det var en gång en kung och en drottning, som inte hade några barn. De önskade sig så förskräckligt ett litet barn, men det kom inget. Äntligen en sommar fick drottningen en liten flicka, och de blev ju obeskrivligt glada.
Prinsessan fick i dopet namnet Bianca Maria, och hon var ett mycket vackert litet barn. Hennes hy var så genomskinlig som ett blomblad, hennes ögon så stora och blå, och hennes lilla mun var böjd i den allra vackraste båge.
Naturligtvis skulle hon ha en förnäm vårdarinna, och det blev ingen mer eller mindre än riksgrevinnan och överhovmästarinnan Esmeralda, som fick det höga uppdraget. Om natten hade prinsessan två vana sköterskor, som sov på var sin sida om vaggan, men om dagen var det grevinnan Esmeralda som skulle se efter det kungliga barnet. Det var ju i sin ordning att hon blev betrodd med en så ansvarsfull post, eftersom hon var så gräsligt förnäm, men annars passade hon inte alls till att vara vårdarinna. Hon var redan mycket gammal och alltid rysligt sömnig. Jämt och ständigt slumrade hon in, fastän hon sa att hon bara slöt ögonen en smula.
Om natten sov prinsessan i sin stora sängkammare, men om dagen blev hennes vagga utburen i en akacielund strax bredvid slottet. Där plaskade en springbrunn, som på alla sidor var omgiven av höga rosenbuskar. Det var så skönt under de höga blommande akaciorna, som strödde sina våta blommor ner över prinsessans täcke. Luften var både ljum och frisk, och de vita duvorna kom svävande från duvslaget och tittade på den lilla.
- Hon är rent förfärligt söt, sa de och trippade omkring vaggan, hon är så vit och mjuk som en duva.
Men en dag hände något förskräckligt. Ja, nu ska ni få höra!
Ute i den stora svarta skogen på berget bakom slottet bodde i en klippgrotta ett troll med sin hustru. Trollgumman hade just också fått en flicka, en liten svartmuskig unge med gnistrande ögon och tovigt hår.
En dag gick trollgubben ner till springbrunnen i slottsparken för att hämta vatten. Han tassade så tyst, så tyst, att ingen skulle höra honom, men grevinnan Esmeralda satt i sin djupa länstol bredvid vaggan och sov så sött. Duvorna trippade omkring på sandgången och kuttrade.
- Är hon inte söt? Är hon inte förfärligt söt? Vit och mjuk som en duva.
Och trollgubben smög sig sakta fram till vaggan och tittade in under sidengardinerna på det sovande barnet. Då han kom hem, sa han till sin trollgumma:
- Nu har jag sett ett sådant barn som jag skulle vilja ha. Vitt och mjukt som en duva och med den sötaste lilla mun.
- Då skulle väl inte du vara far till det barnet, sa trollgumman och visade alla sin gröna tänder. En trollgubbe får en trollunge och får nöja sig därmed.
Men jämt tänkte trollgubben på den lilla prinsessan, och till slut kunde han inte stå emot längre.
- Du mor, sa han till trollgumman. Vi stjäl det kungliga barnet!